Jag har nått fram!

Jag är i mål med min utbildning och jag har fått en anställning, om än bara för en viss tid. Men ändå! Jag har varit på jobbet i tre dagar och det känns riktigt bra.

Den här bloggen var från början tänkt att fungera som en del av mitt cv, som en fördjupning av det personliga brevet ungefär. Nu blev det inte riktigt så. Inte vad jag vet i alla fall. Det är säkert några av mina nya kollegor som har kikat in här under rekryteringsprocessen. Det är jag rätt säker på till och med.

Jag hade tre (vilket visade sig bli fyra) terminer kvar när jag startade bloggen och tiden sen dess har utvecklat mig en hel del, både i tanke och i text. Så känns det när jag läser gamla inlägg här. Det har hänt stora grejer i mitt liv också, särskilt det senaste halvåret.

Hursomhelst. Jag låter historiken ligga kvar och låter den vara ett fragmentariskt tidsdokument av mina tre sista terminer som lärarkandidat. Det är säkert en och annan elev som hittar hit också - välkommen i så fall! Fråga mig om det är nåt du undrar över. Kanske en förälder också? Välkommen och ta en titt du med.

Ja, till sist så är det väl bara att konstatera att denna blogg länge har för en allt mer försvinnande tillvaro. Men nu är den, till sist, officiellt död.

Stockholm, 2010-08-04

Bästa hälsningar,

Jakob

Lite om ord

Nu, i det hårda slitet med uppsatsen, blir man till slut rätt less på sitt ordförråd. Man försöker ju i möjligaste mån hitta synonymer för att undvika upprepningar, vilket inte är helt enkelt i akademiska texter. Man måste balansera språket. Rätt ord på rätt plats - det är fan inte enkelt.

I går och idag har därför noterat lite nya ord för utvärdering.

Några ord från ORD-appen i Hannas Iphone (som jag fick krusa mig till för 7 spänn):

repressiv - hämmande, var inte nytt för mig. Fullt användbart är min spontana känsla. Men här är jag inte säker. Nära besläktat med regressiv som troligtvis passar bättre i språkvetenskapliga sammanhang.

usuell - användbar, var helt nytt för mig, dock fullkomligt begripligtt om man kopplar ihop det med engelskan. Men man ska nog vara försiktig - stor risk för stapplighet.

I morse krånglade datorn, så då gick jag till bokhyllan och tog fram den största boken jag kunde hitta (TSS - Texter från Sapfo till Strindberg) och läste Kappan av Nikolaj Gogol. Rätt dyster berättelse det där. Då menar jag inte bara själva intrigen, utan självaste upplevelsen av att läsa skiten. Den enda behållningen med den stunden var de små flockarna av ord jag siktade. Kul med lite äldre översättninar. Här har vi adverben jag fastnade för - klister för textbinderi:

emellertid
följaktligen
dessförinnan
synbarligen
eljest

Inga av orden är ju nya för mig, jag skulle nog säga att emellertid och dessförinnan redan finns i min språkliga repertoar. Eljest, känner man igen, men det är ju för jälva mossigt så det får va. Följaktligen och synbarligen - två asiatiska bärplockare - välkomna till min ordskog! Ni kommer inte att få jobba arslet av er, men var beredda. Kanske!

Några substantiv som föll mig i smaken:

obeslutsamhet
sinnesstämning
stränghet
tråkmåns

Alltså, det här är ju inga nyheter direkt. MEN, jag använder dem inte särskilt ofta. Det kanske inte finns anledning till det heller iofs. Tråkmåns! Man blir ju lite nyfiken på det ortografiska ursprunget där (enligt NE sedan 1892).

Nu har jag verkligen inte tid med det här längre. Datorn fungerar uppenbarligen.

En kopp kaffe, sen är det bara på't igen.

I'm alive!

Jo då, lärarkandidaten är fortfarande lärarkandidat.

Ett litet litet tag till.

Jag läste nyss igenom texten nedan, och det är ju kul att återkomma till texter med nya ögon. Mycket upprepningar, kan jag konstatera. Jag liksom fastnade vid en tanke och kom inte vidare. Jag sa samma sak på fyra olika sätt känns det som när jag nu har läst den igen. Int-e-resting, indeed. Jag borde bättra mig på att göra jämförelser, liknelser. Texterna jag skriver tenderar att bli rätt platta kan jag tycka. Texter som inte får läsaren att behandla eller se det som berättas, blir platta. Det är något jag behöver jobba på om jag själv ska uppmuntra andra till det.

Vad ska jag säga om boken då? Snabba Cash var som jag konstaterade en riktig bladvändare, men med lite för många blad. Mycket dravel. Som den skrytsamme killen i klassen man egentligen inte gillade, men gillade i smyg (se där, en liknelse! - usel så det förslår). Ska bli kul att se filmen trots allt.

Hursomhelst kan jag konstatera att boken passar väldigt dåligt i ett klassrum i sin helhet (precis lika lite som t.ex. Röda rummet bortom ett sammanhang), men den kan ha vissa förtjänster i en genrediskussion, och då INTE som ungdomslitteratur. Det är en bok som attraherar unga, helt klart. På ett ofördelaktigt sätt. Det går inte att komma förbi glorifieringen av krim- och knarklivet hur man än bär sig åt. Att helt okritiskt lämna ut den här boken till förstaårselever i gymnasiet är ett tecken på extremt dåligt omdöme. Moraltant, visst. Men ärligt talat - hur bra var verkligen Sökarna för min generation? Ingen klockren jämförelse kanske, men ändå.

Boken är inget annat, och kommer inte heller att vara något annat, än ett tidsdokument av nollnolltalets Stockholm.

Annars då?

Jo tack, det ägnas mest tid till bedömning (inte RÄTTNING) av nationella prov i engelska. En grannlaga uppgift. Men sköj!

Första intrycket av Snabba cash - minianalys

Intrigen:
Det är ett smart anslag av berättelsen där romanens förmodade huvudfigurer i snabb takt gestaltas bit för bit om vartannat. Det är genomtänkt och skickligt. Boken har beskrivits som "en bladvändare" och jag anar att detta har sin grund i det nyss beskrivna. Jag släpps in till intrigen lite taget. Det lämnas trådar lösa som jag vill knyta ihop och just detta låter Lapidus mig göra. Där här är ett klassiskt knep - ett Sherlock Holmes-arbete som ofta används i genren. Berättaren är internt fokaliserad - det är i alla fall det generella intrycket. Tonläget och ordvalen - sympatimarkörerna - skiftar beroende på vem det berättas om. Alltså, berättaren är inte allvetande - perspektivet förflyttar sig till den som beskrivs i kapitlet. Jag ska våga mig på en gissning: det här är bokens motor. Denna ständiga växling mellan figurerna och hur deras världar hela tiden snuddar vid varandra och hur intrigen långsamt halas fram. Jag kommer nog inte få något djup av någon och miljöerna kommer inte ta mig någonstans som inte redan är sett. Det handlar om brödsmulor som kastas ut framför mig och det handlar om igenkänning av Stockholmsmiljöer. Vi får se hur det utvecklar sig!

Språket:
Något som stör oerhört mycket är först och främst överanvändningen av kolon. Men det finns fler saker. Språket: ytligt och staplande, fattigt beskrivande. Jag finner att det är en obalans i användningen av beskrivande nominalfraser (ofullständiga meningar) och meningar med osynliga subjekt. Det finns liksom ingen rytm i det hela. Det finns exempel på författare som är jävligt grymma på detta. Just den där balansen är väldigt viktig. Jag undrar om detta är något jag kommer vänja mig vid efter ett tag, det är möjligt. Hoppas att det finns en tanke. Prosan är ungefär som den här, rätt torr, utan beskrivande värderingar eller ett utvecklat bisatssystem med målande adverbialsatser som skänker inlevelse och en kittlande känsla av närvaro där man känner det personerna känner och ser, luktar och tror. Ordvalen är intressanta och hur språket skiftar, precis som jag nämner ovan, beroende på var perspektivet anläggs. Där har vi det intressanta. Jag tycker att det är intressant att se hur språket är planerat, för det är ju medvetet detta. Jag undrar hur det skulle ha blivit om Lapidus hade tagit ut svängarna med språket och gått ifrån det gatsmarta brottmålsadvokatstugget. Men det kanske han gör vad det lider? Sannolikhet för detta: noll.

Jag läser hursomhelst vidare, och jag är nyfiken!

Djurgården runt

Söndag. Gnistrande iskall vintersöndag. Solen står lågt, men skiner klart och friskt. Jag tog den gamla hederliga milrundan och kände mig stark. Det är ju fortfarande riktigt dåligt fäste, man tar i, men halkar. Sen är det ju lite dumt att bege sig ut på just den rundan en söndag. Hundar, barnvagnar, folk i bredd. Flanörer. Man får sicksacka sig fram. Jag vet ju om det här, men idag kändes det som att det kvittade. Jag hade pulsklockan för första gången på länge och jag har bra kontroll över pumpen - återhämtar sig snabbt. Ska använda klockan lite oftare framöver.

Och jag funderade lite över projektarbetet som jag fått tillbaka.

När jag skickade iväg dokumentet exakt på angiven deadline, skulle jag bara varit nöjd med ett godkänt betyg. Det var också vad jag fick, så är väl nöjd. På sätt och vis. Jag ser arbetets brister, jag håller delvis med bedömaren. MEN, störs ändå av motiveringen:

Din artikel är välskriven och det finns en bra balans mellan de olika delarna. Du argumenterar sakligt och allsidigt. Men du problematiserar för litet om påverkan av andra faktorer för skolutvecklingsarbetet. Din empiri och resultatredovisning samt slutsatser av dessa har vissa brister vad gäller kravet på vetenskaplighet då du i vissa ställen nöjer dig med att spekulera eller förmoda kring vissa, för arbetet, avgörande aspekter. Det är ju naturligtvis din tolkning och ditt urval men det måste redogöras tydligare genom att lyfta fram de begränsningar du har mött i ditt projekt.

Min veteskaplighet ifrågasätts alltså. Artikeln som är bedömd har som syfte att dokumentera ett skolutvecklingsprojekt. Att dokumentera, inte redogöra. Skolan har envisats med att examinationen skulle vara i artikelformat. Men ändå lägger de tydligen jättestor tyngd på vetenskaplig bevisföring? Vet inte vad som gick snett faktiskt. Jag fick E, vilket är precis godkänd. Med nöd och näppe godkänd. Har aldrig fått så dåligt betyg.

Asch, det är lite tråkigt, det kan jag erkänna. Men jag orkar inte ödsla energi på detta, så jag lämnar de som det är och nöjer mig. Det kändes lite så under löprundan också. Att jag lägger det där bakom mig nu och gläds åt att jag läste in en halv termin extra under hösten. Löpningen hjälper mig verkligen att sortera tankar och få perspektiv.

Folk gick på Djurgårdskanalen. Undrar när man kommer att få se det nästa gång?

Texten nedan

Jag satte mig ned vid datorn och fick för mig att jag skulle skriva lite om min löprunda. Det blev ett långt inlägg. Vet inte riktigt vad som hände, men jag fortsatte bara skriva och det blev lite som en krönika, fast utan någon riktig knorr. Jag har kollat in texten lite då och då, ändrat där det är rena felskrivningar och så. Texten skulle kunna tajtas till och byggas ut en del. Det är långt ifrån en komplett text. Men bara grejen av att skicka ut en text för allmän beskådning gör att man vårdar den och ser på den ur ett annat perspektiv. Det är utvecklande, vill jag tro.

Det är inte särskilt många som läser det här och jag vet inte ens hur många det är som har orkat läsa igenom hela inlägget nedan. Det är inte så viktigt, eller intressant. Det roliga och det lite kittlande är ATT det går, och att någon kanske gör det. Lite så är det nog med alla som bloggar.

Här är en annan blogg som jag pillar lite med nu. Den ska fungera lite som en knutpunkt för ett projekt jag har inlett med naturklassen. Ska slipa lite på formen och innehållet får komma lite allteftersom.

Detta om detta!